Hade kvinnorna en renässans under renässansen?

Den italienska renässansen under 1400- och 1500-talen har ofta, ur alla aspekter, utmålats som en ljus epok. Bilden av att även kvinnorna skulle ha fått det bättre under denna tid härrör från den schweiziske historieprofessorn Jacob Burckhardts (1818–1897) klassiska arbete Die Kultur der Renaissance in Italien (”Renässanskulturen i Italien”, 1860). I sin ljusa skönmålning av renässansen som kontrast mot ”medeltidens mörker” menade Burckhardt att också kvinnan lämnade den mörka tidsåldern bakom sig. Idag är denna bild övergiven men denna bild av renässanskvinnans ökade jämlikhet i förhållande till sina medeltida systrar dominerade fram tills professor Joan Kelly-Gadol visade i sin numera berömda artikel ”Did Woman Have a Renaissance?” (1976) att titelns fråga bör besvaras nekande. Alla forskare har emellertid inte hållit med. Judith C. Brown menade i motsats till Kelly-Gadol att “there was in the Renaissance, a renaissance for women” då hon hävdar att kvinnans ekonomiska ställning i renässansens Toscana förbättrades men resultaten måste sägas otillfredsställande med tanke på att hon använder sig av belägg från 1600-talet, en bra bit efter den egentliga renässansen som hon syftar till att undersöka.

Den svenske medeltidshistorikern docent Michael Nordberg har i sin bok Renässansmänniskan (1993) för en svenskspråkig publik presenterat en modern studie av den italienska renässansen och avsätter stort utrymme åt förhållandena för renässansens döttrar. Redan inledningsvis anger Nordberg att han syftar till att polemisera mot Burckhardt på de punkter där vår kunskap om renässansen har förändrats sedan 1860-talet. Frågan om renässanskvinnans ställning är en sådan punkt och Nordberg redogör utförligt för kvinnans ställning i familjen och påpekar bland annat den kraftiga åldersskillnaden mellan man och hustru. Medan män ofta så sent i Italien gifte sig som bortåt 35–40 år så gifte sig flickor i snitt gjorde det vid 17 års ålder – en differens på över tjugo år. Nordberg visar hur källorna från den italienska renässansen generellt uttrycker en starkt patriarkaliskt samhällssyn och ser kvinnans som ett redskap för barnalstring – helst söner – och ser underdånighet och kyskhet som hennes främsta kvalifikationer. Kvinnans rörelsefrihet var starkt beskuren, framhåller Nordberg, och att ”florentinska kvinnors liv liknade således i högsta grad en haremtillvaro, ja, egentligen sämre”, med tillägget att samtida kvinnor i den muslimska världen hade det bättre eftersom de var ekonomiskt myndiga.

Publicerat i Medeltidshistoria | Lämna en kommentar

Lång väntan på referee-svar

I alltför många tidskrifter tvingas man vänta alltför länge på referee-svar och beslut av olika slag från redaktionen. I synnerhet den långa tid som vissa referees tar på sig kan vara tålamodsprövande. Jag har skrivit om detta ämne tidigare men känner att göra det igen. Till saken hör att vissa tidskrifter att föredömligt snabba. Från inskickat första manuskript till publicering dröjer det bara ett par månader. Andra tidskrifter kan ta år. Ja, år. Själv försöker jag alltid, när jag är ombedd att vara referee, att komma in med mitt svar inom två veckor. Även om man har mycket – alltför mycket – att göra är det sällan så att man får minde en månad eller två framåt i tiden. Det är bara och bita ihop och ta itu med uppgiften.

För etablerade forskare är detta sällan samma problem som det är kan vara för yngre forskare att tvingas man vänta alltför länge på referee-svar. Allra värst är det kanske för doktorander som ska disputera på sammanläggningsavhandlingar och måste ha publicerade artiklar för att kunna få gå upp och disputera. Men även i en situation när juniora forskare vanligen saknar fasta tjänster och måste hoppa från korttidsanställning till korttidsanställning och från anslag till anslag är det bekymmersamt om det dröjer länge innan man får sina artiklar publicerade. Dessutom är det ett osäkerhetsmoment att ha massa manuskript under review och man kan inte riktigt lägga dem bakom sig förrän de har blivit godkända för publicering. Vidare är det svårt att planera sitt framtida arbete eftersom man inte vet hur mycket omarbetningar av manuskripten som kommer att behövas.

Publicerat i Universitetsvärlden | Lämna en kommentar

Hur sammanfattar man 500 år av skandinavisk historia på 3 sidor?

Detta är just nu något som jag sitter och brottas med. I min kommande doktorsavhandling, ”Kungamakt och kungaideologi i de nordiska medeltidslagarna cirka 1150–1350”, tänker jag i kapitel 1, det vill säga inledningskapitlet, ha ett avsnitt som sammanfattar den skandinaviska historien från vikingatiden till mitten av 1300-talet. Det är tänkt att tjäna som en bakgrund för att orientera den läsare som inte är så bevandrad i nordisk medeltidshistoria och placera in avhandlingen tydligt i en större historisk kontext.

Frågan är bara vad man ska ta med och vad man ska fokusera på det. I princip innebär det varje nordiskt land endast kan få en sidas utrymme. I realiteten kommer texten inte att bli så uppdelad på länder för många av de allmänna utvecklingslinjerna var desamma i Norden. Det kommer att bli politisk historiska som jag fokuserar på. Frågan är bara vad för politisk historia. Att ta upp kristnandeprocessen är givet. Likaså att ta upp de politiska och kulturella konsekvenserna av inlämningen i den romersk-katolska kyrkans organisation. Inbördeskrigen i de nordiska länderna mellan olika politiska fraktioner kring olika tronpretendenter är också ett givet ämne.

Allt detta är relativt okontroversiell att skriva om. Mer problematiskt blir det att försöka sig på en bakgrundsteckning av den sociala ordningen i samhället och att skildra sociala hierarkier. Här tvistar de lärda hur det såg ut och vilka grupper som hade den verkliga makten. På samma sätt är frågan i vilken utsträckning det verkligen skedde en övergång från en ”extern” exploatering genom vikingatågen till en ”intern” exploatering arrendeavgifter och skatter hos eliten i samhället en inte alldeles okontroversiell sak. Även frågan om det var samma släkter som primärt utgjorde den sociala eliten under vikingatiden som på högmedeltiden är en omdiskuterad fråga. Källorna är så få och dunkla att alla tolkningar är möjliga.

Utrymmet som jag själv satt till mitt förfogande för den historiska bakgrundsteckningen i avhandlingen tillåter mig knappast att göra utvikningar och diskutera forskningsdebatter eller låta alla olika uppfattningar komma till tals. Framställningen måste bli kort och koncis. Samtidigt ska den inte vara alltför förenklad och oproblematiserande. Det är en vetenskaplig text i en vetenskaplig bok. Korthet är en dygd sägs det men ibland är det uppenbart att det är en svår dygd att uppnå.

Publicerat i Medeltidshistoria, Privat | Lämna en kommentar

Slutskrivande på avhandlingen och låg bloggaktivitet

Jag har inte gjort några inlägg på min blogg den senaste månaden. Anledningen till det är helt enkelt att jag inte har hunnit. Jag har haft alldeles för fullt upp. Det är nämligen så att jag nu slutskriver på min kommande doktorsavhandling i historia, Kungamakt och kungaideologi i de nordiska medeltidslagarna cirka 1150–1350, och det slukar den mesta av min fria tid. Dessutom försöker jag bli klar med ett antal andra projekt och det håller mig sysselsatt de flesta av dygnets vakna timmar – sju dagar i veckan. Hittills har jag också, nästan, lyckats följa min tidsplan och ändå känna långt ifrån utbränd. Men bloggande har det helt enkelt inte blivit någon tid över för. Även om det ingalunda ligger längst ned i prioritetsordningen kan jag heller inte tillåta mig att låta det ligga särskilt högt upp. Det finns flera intressanta saker, både inom den palaeoklimatologiska forskningen och andra saker, som jag gärna skulle ha velat ha skrivit om den senaste månaden men det får lov att vänta.

Det närmaste programmet (den kommande månaden eller så) består – förutom att skriva för fullt på doktorsavhandlingen – av att förbereda mig inför och delta i en arkeologisk workshop vid Uppsala universitet, färdigställa en artikel om rumsliga mönster i storskaliga temperaturförändringar på norra halvklotet den senaste 1200 åren för vilken jag är huvudförfattare, färdigställa en artikel (där jag är andraförfattare) om icke-linjäritet i palaeoklimatologiska proxy-serier för temperatur, samt förberedelser inför en tvärvetenskaplig workshop i november om Sverige på 1100-talet som jag är huvudarrangör för. Jag har också några mindre saker att jobba med men så ser i huvudsak mitt program ut just nu så bloggandet för vänta.

Publicerat i Privat | Lämna en kommentar

Tendensen i Väst att förringa utvecklingen i Kina

Efter att under INQUA-konferensen i Bern ha träffat, och talat med, ett antal framstående kinesiska klimatforskare och sedan, efter att jag kom hem, talat med folk som anser att kineser blott kan kopiera västerländska uppfinningar och saknar egna initiativ så har jag reflekterat lite över den alltför vanliga tendensen här i västvärlden att förringa Kinas utveckling. Det är allmänt bekant att Kina under de senaste årtiondena har gjort enorma ekonomiska framsteg. Nyligen gick värdet av Kinas industriproduktion om värdet av USA:s industriproduktion. Kina har, trots att många i befolkningen där ännu är fattiga, blivit en ekonomisk supermakt. Medan ekonomin har liberaliserats har diktaturen bestått med kommunistpartiet i ledningen.

En del uppfattar Kina fortfarande som en rent kommunistiskt ekonomi, i stil med Kubas, och ser den ekonomiska liberaliseringen som föga mer än kosmetisk. Det är knappast riktigt. Kinas ekonomiska politik har verkligen genomgått en kraftig omvandling. Det har också skapats en stor nyrik överklass och en ännu större medelklass i Kina som är köpstark. Bara för att kommunistpartiet har behållit det politiska monopolet innebär det inte att vi längre har att göra med en kommunistisk ekonomi. Genom att inte inse den ekonomiska strukturomvandlingen i landet underskattar man lätt Kinas potential.

Det är riktigt att kinesiska företag har kopierat – eller i vissa fall plagierat – västerländska uppfinningar och fortfarande gör det i stor utsträckning. Genom billig arbetskraft har kinesisk industri kunnat bli ledande samtidigt som den stått för relativt få egna uppfinningar. Frågan är dock inte detta verkligen beror på en oförmåga att i Kina göra innovationer eller om det snarast är ett resultat för att kineserna har haft så kort tid på sig sedan den tid landet var fattigt och industriellt outvecklat. Att skapa en miljö för innovationer tar tid. Mycket talar för att saker och ting börjar förändra sig.

Kina är nu ett industrialiserat land med många högutbildade och som satsar mycket på forskning. Inom till exempel utvecklingen av elbilar ligger kineserna, liksom indierna, ganska långt framme. Kinesiska forskare publicerar sig allt oftare i ledande internationella vetenskapliga tidskrifter som Nature och Science. Dessutom, den starka ekonomiska utvecklingen har skapat ekonomiska förutsättningar för en ökad satsning på forskning och industriell utveckling. Utan att vara Kinaexpert kan jag inte vara annat än djupt imponerad av det kinesiska ekonomiska ”miraklet” och enligt min mening tyder det flesta på att Kina i snabbt ökande grad också kommer att bli ett ledande land för både grundforskning och industriell utveckling.

Publicerat i Diverse, Privat | 2 kommentarer

Tillbaka från XVIII INQUA-Congress i Bern, Schweiz

Jag har nyligen kommit hem från XVIII INQUA-Congress i Bern, Schweiz. ”INQUA” är en förkortning för ”International Union for Quaternary Research”. Konferensen var således en världskongress för geografiska och geologisk forskning som rör kvartärtiden, den geologiska beteckningen för de senaste 2,6 miljonerna år. Trots detta var den inte ohanterligt stor. Runt 2000 deltagare.

Konferensen handlade om förändringar av kustlandskap genom erosion, sambandet mellan människans utveckling och biosfären, geologisk datering, glaciologi samt mycket annat – inte minst palaeoklimatologi, det ämne jag var på konferensen för. Jag var inbjuden till INQUA-kongressen i Bern för att tala om ämnet ”Reconstructing the temperature variability of the last few millennia with multiple proxy records” på sessionen Regional climate change during the last 2000 years – contributions to the PAGES 2k Network. Mitt föredrag var det första på morgonen (kl. 08:30) den sista dagen på konferensen men var ändå förvånansvärt välbesökt, vilket naturligtvis alltid är roligt.

Bern är en mycket trevlig – om än också mycket dyr – stad på UNESCO:s världsarvslista vid foten av de schweiziska Alperna. Allt var mycket trivsamt utom att kyrkklockorna slog högt överallt för jämnan och störde nattsömnen. Jag har bott nära kyrkor förr men aldrig varit med om att några har slagit så högt i klockorna – och så ofta.

Publicerat i Klimat, Privat | 1 kommentar

Torkkatastrofen i Östafrika i ett klimathistoriskt perspektiv

Just nu pågår en torkkatastrof med svält och flyktingsströmmar i sin följd i Östafrika, framförallt på ”Afrikas horn”. I detta även vanligtvis torra område upplevs nu en av de svårare perioderna av torka i modern tid. Som så ofta med katastrofer i Afrika har den dragit till sig mindre medial uppmärksamhet än en katastrof av motsvarande dimensioner skulle göra om den inträffat på något annat håll i världen. Nödhjälpen, trots att den är förhållandevis omfattande, är också mindre än den skulle vara om svälten hade drabbat någon annan världsdel än Afrika.

Den senaste 20 åren har det blivit torrare på ”Afrikas horn”. En period på bara 20 är för kort för att dra några slutsatser av angående klimatförändringar men har många analytiker, debattörer och forskare dragit slutsatsen att den pågående globala uppvärmningen kommer att bidra till en ökad frekvens av torka i Östafrika. Klimatmodellerna visar ganska entydigt på just detta. Vi kan emellertid också dra den slutsatsen utom att använda oss av klimatmodeller och istället titta på hur det har varit med torkan i Östafrika under tidigare varma perioder de senaste årtusendena (som den medeltida värmeperioden c:a 800 till 1300 e.Kr. och den romerska värmeperioden c:a 300 f.Kr. till 300 e.Kr.).

Klimathistoriska data (från sjösediment och pollen med mera) visar att det generellt sett har varit torrt i Östafrika under perioder då klimatet på jorden har varit varmare och relativt fuktigt under perioder då klimatet på jorden har varit kallare. Medan det således var torrt under den romerska värmeperioden och den medeltida värmeperioden var det mer nederbördsrikt under köldperioden under folkvandringstiden (c:a 300–800 e.Kr.) och Lilla istiden (c:a 1300–1900 e.Kr.). Naturligtvis har de torra (varma) perioderna varit dåliga för både boskapsskötare och jordbrukare i Östafrika. Förhållandena idag skiljer sig dock på en väsentlig punkt: befolkningen är mycket större idag och människor har därför fått bosätta sig på mycket mer marginella och torkkänsliga ställen. Samtidigt fanns förr inte internationell nödhjälp som kan lindra nöden i torkans fotspår.

Jag har lite grann berört hur klimatförändringar förr och nu påverkar förhållandena i Östafrika i min populärvetenskapliga bok om klimatets historia: Global nedkylning. Klimatet och människan under 10 000 år (Stockholm: Norstedts, 2009). Inte kunde jag då ana att ämnet skulle bli så aktuellt. Bland annat berättade jag i boken om hur studier av sjösediment från Lake Naivasha i Kenya. Mitt under den medeltida värmeperioden, 900–1200, visar sjösedimenten att det generellt var torrare i Kenya än det i genomsnitt har varit under 1900-talet. Forskarna har kunnat se att skogsvegetationen minskade – det blev för torrt för skogen – till förmån för mindre vattenkrävande vegetationstyper. Analyser av sjösediment från Lake Edward i Uganda visar att torkan under den medeltida värmeperioden sträckte sig ända dit. Inte heller det höglandet i Etiopien var förskonat: Lake Hayq där visar att det åtminstone under perioden 800–1200 var lika torrt som det varit under de senaste 20–30 åren.

Det är ganska skrämmande perspektiv. Den medeltida värmeperioden, även om temperaturerna tidvis kanske var lika höga som nu, beroende på naturliga klimatvariationer. Med all sannolikhet har vi idag en tilltagande uppvärmande trend orsakad av mänskliga utsläpp av växthusgaser (främst koldioxid) lagd ovanpå en naturligt ganska varm period efter Lilla istiden. Inom högst några årtionden lär, med största sannolikhet, temperaturen överstiga de som jorden upplevt under senaste årtusendena. Då kan vi, om vi har otur, få uppleva ännu värre torkkatastrofer än som upplevts någon gång under de senaste årtusendena.

En tilltagande torka i Östafrika kan få stora konsekvenser ocksåför Sudan och Egypten. Det är ju nämligen från det etiopiska höglandet som Nilen får sitt vatten. Under den medeltida värmeperioden vet vi från historiska dokument över gamla mätningar av Nilens vattenstånd att det ofta var extremt låg. Konsekvensen blev missväxt i Nildalen med svält som följd. Hundratusentals människor dog.

Emellertid blir inte hela Sahel-området i Afrika torrare i ett varmare klimat. Medan Östafrika blir torrare blir Västafrika, trakterna kring Mali och Nigeria, nederbördsrikare. Där visar klimathistorisk data att det varit fuktigare under varma tider och torrare under kalla – alltså tvärtom än i Östafrika. Under Lilla istiden vet vi att det var torrare i stora delar av Västafrika. Det är faktiskt så att det är möjligt att den tilltagande torkan som Lilla istiden förde med sig bidrog, i större eller mindre utsträckning, till kollapsen av den gamla högkulturen i Maliriket.

Publicerat i Klimat, Naturen | Lämna en kommentar