Hur populärhistoriska böcker blev till bestsellers – några reflektioner

För sådär 25 år sedan sålde populärhistoriska böcker inte alls särskilt bra. Sedan hände något. Under 1990-talet har många historiska verk legat på ”bestsellerlistorna” och har sålt som smör. Det är bland annat tack vare historiker som skildrat vårt förflutna, i synnerhet stormaktstiden, i nytt perspektiv, som till exempel Peter Englund med sina bestsellerböcker om stormaktstiden Poltava, Ofredsår och Den oövervinnelige. Även Herman Lindqvists populära serie Historien om Sverige och hans likaledes populära TV-serie Herman Lindqvists historia har hjälpt till att väcka intresset för historia. Men beror verkligen dessa försäljningsframgångar bara på bra författare? Kan det inte finnas någon djupare underliggande förklaring till det nyväckta intresset för historisk litteratur?

Under 1970-talet ansågs historia vara, som Peter Englund uttryckte det för tio år sedan, en ”underkultiverad genre”. En ”kulturell genre” på den tiden ansågs bland annat socialrealism vara, trots att läsekretsen för denna genre var starkt begränsad. Under den tiden fanns dock ett historieintresse, troligen i lika stor utsträckning som idag, men det var mycket ont om svenska populärhistoriska författare och en hel del av dem skrev inte så inspirerande. Dessutom var en del förläggare ovilliga att ge ut historisk litteratur vid denna tid eftersom historia av vissa då ansågs som en ”förlegad vetenskap”. Det var konstigt nog knappt ens ”fint” att skriva historiska fackböcker under denna epok ens bland historiker av facket.

Förr bestod historieskrivningen huvudsakligen av kungar, adelsmän och ”hjältar” – idag lyfts den ”vanliga människan” fram mer än tidigare. Kungarna och hjältarna finns också kvar och de börjar komma tillbaka allt mer men samtidigt skrivs nu också betydligt mer kulturhistoriska böcker och böcker om hur vanliga människor hade det. (Kanske kan våra hjältar behöva en välbehövlig pension?) Eftersom den historiska litteraturen idag innefattar ett större spektrum och ger bredare aspekter på historien så attraherar den fler läsare och framförallt olika sorters läsare med olika smak och inriktning. Utbudet av böcker är också bredare idag och många ges ut i relativt små upplagor till relativt lågt pris.

En av anledningarna till att mer historisk litteratur säljs nu är dock troligen skolans nedskärning av ämnet historia, som har gjort att folk vill bilda sig själva och därför till exempel köper Herman Lindqvists Historien om Sverige. Dessutom tycker många att historieundervisningen i skolan är tråkig men finner historia betydlig mer tillfredsställande då de själva läser. Om en ungdom ska bli intresserad av historia är vikten av att haft en mycket kunnig och duktig historielärare ytterst stor.

Mycket lite är, så vitt jag vet, känt om vilka socioekonomiska grupper som primärt konsumerar den populärhistoriska litteraturen. En känd skillnad finns dock alltjämt mellan könen. Kvinnor läser betydligt mycket fler romaner än män och män läser betydligt mycket mer facklitteratur än kvinnor. Det avspeglar sig även inom den historiska genren. Kvinnor står för läsandet av de flesta historiska romanerna medan männen står för läsandet av de flesta historiska fackböckerna, vilket kanske delvis beror på att en stor del av de historiska fackböckerna på marknaden består av militärhistoria.

Ett skäl till att populärhistoriska böcker var mindre populära för 30 år sedan kan vara att den inte sällan var tungt och ganska svårt skriven. En skillnad i skrivsättet mellan gårdagens och dagens historiker kan märkas. Texten är dessutom idag ofta mer rapp och schvungfull. Förr hade historikerna inte samma insikt i att en bok ska vara lättläst. De tog istället hårdare på fakta och den akademiska formen även i ”populärhistoriska” verk. De var kanske duktiga historiker men inte särskilt tilltalande författare.  Undantag fanns dock och namn som professor Alf Åberg förtjänas att lyftas fram. Men alltför många trodde ofta att om man bara bytte ut notsystemet mot mycket bilder så fick man ett populärhistoriskt verk. Textmassan i övrigt var ungefär skriven på samma sätt som i en doktorsavhandling…

Annonser
Det här inlägget postades i Diverse, Universitetsvärlden. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s