Torkkatastrofen i Östafrika i ett klimathistoriskt perspektiv

Just nu pågår en torkkatastrof med svält och flyktingsströmmar i sin följd i Östafrika, framförallt på ”Afrikas horn”. I detta även vanligtvis torra område upplevs nu en av de svårare perioderna av torka i modern tid. Som så ofta med katastrofer i Afrika har den dragit till sig mindre medial uppmärksamhet än en katastrof av motsvarande dimensioner skulle göra om den inträffat på något annat håll i världen. Nödhjälpen, trots att den är förhållandevis omfattande, är också mindre än den skulle vara om svälten hade drabbat någon annan världsdel än Afrika.

Den senaste 20 åren har det blivit torrare på ”Afrikas horn”. En period på bara 20 är för kort för att dra några slutsatser av angående klimatförändringar men har många analytiker, debattörer och forskare dragit slutsatsen att den pågående globala uppvärmningen kommer att bidra till en ökad frekvens av torka i Östafrika. Klimatmodellerna visar ganska entydigt på just detta. Vi kan emellertid också dra den slutsatsen utom att använda oss av klimatmodeller och istället titta på hur det har varit med torkan i Östafrika under tidigare varma perioder de senaste årtusendena (som den medeltida värmeperioden c:a 800 till 1300 e.Kr. och den romerska värmeperioden c:a 300 f.Kr. till 300 e.Kr.).

Klimathistoriska data (från sjösediment och pollen med mera) visar att det generellt sett har varit torrt i Östafrika under perioder då klimatet på jorden har varit varmare och relativt fuktigt under perioder då klimatet på jorden har varit kallare. Medan det således var torrt under den romerska värmeperioden och den medeltida värmeperioden var det mer nederbördsrikt under köldperioden under folkvandringstiden (c:a 300–800 e.Kr.) och Lilla istiden (c:a 1300–1900 e.Kr.). Naturligtvis har de torra (varma) perioderna varit dåliga för både boskapsskötare och jordbrukare i Östafrika. Förhållandena idag skiljer sig dock på en väsentlig punkt: befolkningen är mycket större idag och människor har därför fått bosätta sig på mycket mer marginella och torkkänsliga ställen. Samtidigt fanns förr inte internationell nödhjälp som kan lindra nöden i torkans fotspår.

Jag har lite grann berört hur klimatförändringar förr och nu påverkar förhållandena i Östafrika i min populärvetenskapliga bok om klimatets historia: Global nedkylning. Klimatet och människan under 10 000 år (Stockholm: Norstedts, 2009). Inte kunde jag då ana att ämnet skulle bli så aktuellt. Bland annat berättade jag i boken om hur studier av sjösediment från Lake Naivasha i Kenya. Mitt under den medeltida värmeperioden, 900–1200, visar sjösedimenten att det generellt var torrare i Kenya än det i genomsnitt har varit under 1900-talet. Forskarna har kunnat se att skogsvegetationen minskade – det blev för torrt för skogen – till förmån för mindre vattenkrävande vegetationstyper. Analyser av sjösediment från Lake Edward i Uganda visar att torkan under den medeltida värmeperioden sträckte sig ända dit. Inte heller det höglandet i Etiopien var förskonat: Lake Hayq där visar att det åtminstone under perioden 800–1200 var lika torrt som det varit under de senaste 20–30 åren.

Det är ganska skrämmande perspektiv. Den medeltida värmeperioden, även om temperaturerna tidvis kanske var lika höga som nu, beroende på naturliga klimatvariationer. Med all sannolikhet har vi idag en tilltagande uppvärmande trend orsakad av mänskliga utsläpp av växthusgaser (främst koldioxid) lagd ovanpå en naturligt ganska varm period efter Lilla istiden. Inom högst några årtionden lär, med största sannolikhet, temperaturen överstiga de som jorden upplevt under senaste årtusendena. Då kan vi, om vi har otur, få uppleva ännu värre torkkatastrofer än som upplevts någon gång under de senaste årtusendena.

En tilltagande torka i Östafrika kan få stora konsekvenser ocksåför Sudan och Egypten. Det är ju nämligen från det etiopiska höglandet som Nilen får sitt vatten. Under den medeltida värmeperioden vet vi från historiska dokument över gamla mätningar av Nilens vattenstånd att det ofta var extremt låg. Konsekvensen blev missväxt i Nildalen med svält som följd. Hundratusentals människor dog.

Emellertid blir inte hela Sahel-området i Afrika torrare i ett varmare klimat. Medan Östafrika blir torrare blir Västafrika, trakterna kring Mali och Nigeria, nederbördsrikare. Där visar klimathistorisk data att det varit fuktigare under varma tider och torrare under kalla – alltså tvärtom än i Östafrika. Under Lilla istiden vet vi att det var torrare i stora delar av Västafrika. Det är faktiskt så att det är möjligt att den tilltagande torkan som Lilla istiden förde med sig bidrog, i större eller mindre utsträckning, till kollapsen av den gamla högkulturen i Maliriket.

Annonser
Det här inlägget postades i Klimat, Naturen. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s