Hade kvinnorna en renässans under renässansen?

Den italienska renässansen under 1400- och 1500-talen har ofta, ur alla aspekter, utmålats som en ljus epok. Bilden av att även kvinnorna skulle ha fått det bättre under denna tid härrör från den schweiziske historieprofessorn Jacob Burckhardts (1818–1897) klassiska arbete Die Kultur der Renaissance in Italien (”Renässanskulturen i Italien”, 1860). I sin ljusa skönmålning av renässansen som kontrast mot ”medeltidens mörker” menade Burckhardt att också kvinnan lämnade den mörka tidsåldern bakom sig. Idag är denna bild övergiven men denna bild av renässanskvinnans ökade jämlikhet i förhållande till sina medeltida systrar dominerade fram tills professor Joan Kelly-Gadol visade i sin numera berömda artikel ”Did Woman Have a Renaissance?” (1976) att titelns fråga bör besvaras nekande. Alla forskare har emellertid inte hållit med. Judith C. Brown menade i motsats till Kelly-Gadol att “there was in the Renaissance, a renaissance for women” då hon hävdar att kvinnans ekonomiska ställning i renässansens Toscana förbättrades men resultaten måste sägas otillfredsställande med tanke på att hon använder sig av belägg från 1600-talet, en bra bit efter den egentliga renässansen som hon syftar till att undersöka.

Den svenske medeltidshistorikern docent Michael Nordberg har i sin bok Renässansmänniskan (1993) för en svenskspråkig publik presenterat en modern studie av den italienska renässansen och avsätter stort utrymme åt förhållandena för renässansens döttrar. Redan inledningsvis anger Nordberg att han syftar till att polemisera mot Burckhardt på de punkter där vår kunskap om renässansen har förändrats sedan 1860-talet. Frågan om renässanskvinnans ställning är en sådan punkt och Nordberg redogör utförligt för kvinnans ställning i familjen och påpekar bland annat den kraftiga åldersskillnaden mellan man och hustru. Medan män ofta så sent i Italien gifte sig som bortåt 35–40 år så gifte sig flickor i snitt gjorde det vid 17 års ålder – en differens på över tjugo år. Nordberg visar hur källorna från den italienska renässansen generellt uttrycker en starkt patriarkaliskt samhällssyn och ser kvinnans som ett redskap för barnalstring – helst söner – och ser underdånighet och kyskhet som hennes främsta kvalifikationer. Kvinnans rörelsefrihet var starkt beskuren, framhåller Nordberg, och att ”florentinska kvinnors liv liknade således i högsta grad en haremtillvaro, ja, egentligen sämre”, med tillägget att samtida kvinnor i den muslimska världen hade det bättre eftersom de var ekonomiskt myndiga.

Annonser
Det här inlägget postades i Medeltidshistoria. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s